Nya vindar blåser i kuststaden
På Karl XI:s order började staden Karlskrona anläggas 1679 – det var krigen mot Danmark som låg bakom beslutet att flytta landets huvudflottbas från Stockholm.
344 år senare håller marinbasens anställda fortfarande uppsikt över Sveriges territorialvatten. Och förening 51 är på väg in i en ny epok med det fackliga engagemang som en gång la grunden till förbundet.
– Det kommer en golvlampa till hörnan här, och en matta där. Och där borta ska det stå flaskor med kylt mousserande, så medlemmarna kan komma förbi och skåla varje dag efter 17, skämtar Jan Wasberg och brister ut i skratt.
Kontrasterna kunde inte vara större. Nyss drack vi kaffe i Sjöofficersmässens mörka lädersoffa, med guldramsklädda oljemålningar av historiens viktiga män inramade ovanför våra huvuden. Närmst oss amiral Erik Arvid Sparre, 1771 president i Amiralitetskollegium som då fungerade som överstyrelse för sjöförsvaret i såväl militärt som ekonomiskt hänseende.
Nu har vi i stället landat i en nyinköpt blå tygsoffa utanför marinbasen, en bit ner på Vallgatan i en byggnad som tidigare huserat officerslägenheter och en gång i tiden sjukhus.
Utöver soffan finns här en vimpel, ett mötesbord och ett ouppackat kaffemått – och egentligen inte så mycket mer. Det är nämligen bara två veckor sedan Försvarsförbundets förening 51 kunde börja flytta in i den nya föreningslokalen i Karlskrona.
Föreningen har hunnit med flera olika lokaler under sin tid. Sist Försvarbart var på besök hade de lokal bakom en svart trädörr på Timmermansgatan. En gång i tiden hade man riktigt stora lokaler – 1957 köpte man ett 300 kvadratmeter stort hus, men det avyttrades i mitten på 80-talet och sedan dess har man huserat i såväl en liten vindsskrubb i chefens hus som på vinden ovanför kokhuset. Nu äntligen har man kanske landat på nytt.
Sara Håkansson är studieorganisatör och Jan Wasberg ordförande i föreningen. Om ett år är det dags för Wasberg att gå i pension och han hoppas att det ska vara den yngre generationen som vill hålla fanan högt för föreningens fackliga arbete.
Ordförande Jan Wasberg är mycket glad att styrelseledamot Sara Håkansson ville ta sig an att inreda den nya lokalen så det inte blev vad han kallar ”ännu en gubbklubb”. Sara är 29 år och civilanställd som ekonom på ubåtsflottiljen. När hon först kom till marinbasen var det som handläggare nautik. Det som lockade var att komma tillbaka till Karlskrona.
– Och Försvarsmakten kändes som en stor och trygg arbetsgivare, jag tyckte att det verkade spännande att vara del av något större. Dessutom tycker jag om skärgård, båtar och vatten så detta var perfekt.
Hon är den enda kvinnan i föreningens sjumannastyrelse, i vilken hon axlar rollen som studieorganisatör.
– Det har varit väldigt kul att gå med i styrelsen och bli mer insatt i det fackliga arbetet. Man får mer koll på vilka rättigheter man har som arbetstagare och hur löner och processer fungerar, säger hon.
Att Jan Wasberg tyckte det var viktigt att skapa något annat än en ”gubbklubb” kom inte utan baktanke, berättar Wasberg samtidigt som han låser dörren till den nya lokalen bakom oss. Den för havsnära orter lite extra bitande kylan till trots hämtar han ut sin cykel från innergården, och börjar långsamt trampa ner mot vakten längs de för veckan isbelagda kullerstensgatorna.
Under fem år har han axlat rollen som föreningens ordförande, men om ett år är det dags för Wasberg att gå i pension och han hoppas att det ska vara den yngre generationen som vill hålla fanan högt för föreningens fackliga arbete. Då måste också föreningslokalen andas ”nytt”.
Själv har Jan varit med sedan 1987, när han anställdes av Försvarsmakten för att arbeta med data och teleteknik. Då var han i skånska Kristianstad, sedan dess har han hunnit med ett tiotal olika tjänster och har bland annat hunnit jobba med övningsplanering och logistik för utländska förband som kom till Sverige för att öva.
Han kom till Karlskrona 1996 efter nedläggningarna i Skåne.
– Det var en spännande tid att arbeta med data. Nätverk fanns inte på det sättet utan man hade terminaler med sladdar som gick till en stor dator i källaren. Jag kommer ihåg när vi först fick internet på jobbet – då satte man sladden i telefonuttaget i väggen, la sin beställning och sedan fick man rycka ut sladden så andra kunde prata i telefon.
I dag arbetar Jan fackligt på deltid, han är kommendant till förbandschefen och så ansvarar han för marinbasens id-kort.
– Jag hjälper ofta runt trettio kunder i veckan, det kan handla om inpassering och olika behörigheter för att köra båt, motorbehörigheter eller certifikat för marinverkstaden.
Det är något visst när man reser till en ort som är så starkt präglad av den militära närvaron. Att marinbasen är viktig för Karlskrona är en underdrift – faktum är att hela staden en gång byggdes runt just basen.
Det var den 1 juni 1676 som den svenska flottan besegrades av den danska i en strid vid Ölands södra udde och regalskeppet Kronan och linjeskeppet Svärdet gick under. Egentligen var den svenska flottan större än den danska, men den hade sin huvudbas förlagd till avlägsna Stockholm och många svenska fartyg var i dåligt skick på grund av bristande underhåll.
En omlokalisering av flottans huvudbas till södra Sverige blev ett måste för att kunna möta hotet från Danmark. Så kom Karlskrona med dess örlogshamn att placeras mellan halvöarna Almö och Möcklö. Karlskrona blev den svenska marinens viktigaste bas och under tre sekler har en bra bit över fyrahundra örlogsfartyg byggts på varvet här.
I dag är marinbasens huvuduppgift att stödja de andra marina förbanden i Försvarsmakten med till exempel teknisk tjänst, transporter, ledning, logistik och bevakning.
Marinbasen har också ett särskilt kompani som arbetar med basskydd. Och basen har blivit ännu viktigare med det försämrade omvärldsläget.
Om några veckor går Frida Tunheim Glad, föreningens yngsta medlem, från att vara bevakningssoldat till stridssjukvårdare
I den lilla gula vaktkuren utanför marinbasen möter vi föreningens yngsta medlem, bevakningssoldat Frida Tunheim Glad, som tillhör bevakningskompaniet.
– I vakten har allt förändrats det senaste året. Vi har generellt ökat all bevakning och skärpt rutinerna kring besöksanmälan. Vi har stoppat de guidade turerna på området och när vi står på trafikposten använder vi i dag kroppsskydd, säger Frida.
Med ökad bevakning behöver infrastrukturen hänga med, de gamla vaktkurerna rymmer bara ett par personer samtidigt.
– Ja, de är verkligen väldigt gamla – men nu ska de renoveras, berättar Frida.
Och om några veckor går hon från att vara bevakningssoldat till stridssjukvårdare.
– Jag ville ha en mer stridande befattning. I min nya roll får jag vara mer aktiv och öva omhändertagande i strid, det ser jag mycket fram emot.
Inne på marinbasen skymtar den gamla maskinskolan, de brandgula kasernerna och tekniska skolan. Åt andra hållet ser man förrådet och dyktanken där ubåtsbesättningar övar fri uppstigning. Framför oss: havet och de gråkamouflerade korvetterna.
Nere vid kajen står Anna Håkansson vid en av kompaniets lastbilar som ska iväg på en logistikförsörjning.
Hon är adjutant på logistikkompaniet och har varit civilanställd vid marinbasen i två och ett halvt år. Anna kallar sig själv för kompaniets ”allt-i-allo”.
– Ena veckan är jag mattant på skjutfältet i Kosta, andra veckan sitter jag vid datorn och lägger beställningar, hanterar VIDAR-ärenden och uppdaterar vår samarbetsyta. Jag ordnar taggar och namnbrickor till nyanställd personal, vid fältveckor hjälper jag till med kommendantur – allt från mat till boende.
Hon trivs på jobbet och tycker att samhörigheten på arbetsplatsen är god. Och att hon skulle gå med i facket var en självklarhet.
– Min gamla arbetsplats i Ronneby blev nerlagd, då hade vi enormt mycket nytta av facket. Det är ett stöd man vill veta finns där, säger Anna.
Anna ser mycket fram emot vårens övningar, både försvarsmaktsövningen Aurora 23 och marinbasens vårövning. Under dem kommer hon att sitta i stexet, stabsexpeditionen – alla ordrar som kommer in eller ut går via henne.
– Det mest utmanande med min roll till vardags är att man kan ha planerat en dag till fullo, men så uppkommer småbränder som måste släckas för att vi ska få ihop dagen. Under övningarna är allt snabba bollar, det tycker jag är väldigt kul.
Maria har arbetat som förbandsekonom sedan 2016. Innan dess jobbade hon inom försvarshälsan och är nu inne på sitt tolfte år på marinbasen. Hon har hunnit genomgå kombattantutbildning och har numer vapen i sin krigsbefattning.
Vi sticker in huvudet i stabsbyggnaden. Här sitter Maria Andersson, som arbetat som förbandsekonom sedan 2016. Innan dess jobbade hon inom försvarshälsan och är nu inne på sitt tolfte år på marinbasen. Hon har hunnit genomgå kombattantutbildning och har numer vapen i sin krigsbefattning.
– Från början kommer jag från den privata sfären så det har verkligen varit annorlunda att komma hit, säger Maria, även om marinbasen inte var en ny plats för henne – Marias mamma arbetade som sjuksköterska här och besöken har varit flera.
I dag arbetar Maria med att ta hand om fakturor, lägga beställningar och sätta budget.
– Det är mycket att hålla koll på när vi ska tillväxa, vi är väldigt beroende av andra myndigheter och att ha koll på både budget och ordertider, säger Maria.
Och arbetsbördan har blivit betydligt högre.
– Förut var det mer toppar och dalar, nu är det en jämn arbetsbörda och ganska mycket att göra hela tiden. Man hinner inte med den återhämtning man hann med innan.
Veckan efter vårt besök väntar en ekonomikonferens för alla marinens trettio ekonomer.
– Det kommer bli viktiga diskussioner om hur vi ska få ekonomin att fungera inom organisationen; hur vi får fram samma siffror, hur vi jämför samma saker.
”Män med ideal och eldig själ grundade denna förening väl” – så beskrev en före detta ordförandes fru en gång förening 51.
Embryot till föreningen föddes i maj 1911. Då gjorde de arbetsledande förmännen vid örlogsvarvets ingenjörsdepartement ”en båttur under den gladaste stämning”. Under färden lyftes frågan om att bilda en förening. Mindre än två månader senare såg Ingenjörsdepartementets förmanssällskap i Karlskrona dagens ljus.
1919 gick arbetsledare, teknisk personal och kontorspersonal på varvet i Karlskrona samman till MCTF. Och sjutton år senare var det vid ett sammanträde i just Karlskrona som marinens, arméns och flygvapnets tjänstemannaföreningar gick samman och bildade det gemensamma förbundet Försvarets Civila Tjänstemannaförbund, FCTF – dagens Försvarsförbundet.
Under föreningens storhetstid efter andra världskriget och en bit in på femtiotalet hade man 750 medlemmar fördelade på örlogsvarvet, Marinkommando Syd, Blekinge kustartilleriförsvar KA2, I11, Stumholmen och Basarholmen, samt Flottans sjukhus. Föreningen beskrivs i en medlemstidning under åttiotalet som ”mer progressiv än normalt”, eftersom man hade fler kvinnor än män i styrelsen.
I dag har föreningen medlemmar på såväl marinbasen som första ubåtsflottiljen samt Sjöstridsskolan. Medlemmarna tillhör yrkeskategorier såsom soldater, tekniker, lärare, ekonomer, och anställda inom miljö och lokalplanering.
När Försvarbart besöker Karlskrona är föreningen i slutskedet med löneförhandlingarna.
– Ralsen blir klar denna veckan, säger Jan Wasberg och häller upp en kopp kaffe.
– Kvar är de som är oeniga, vi ska förhandla om dem den här veckan mot arbetsgivaren och se om de kan få en extra slant.
Parallellt med årets rals arbetar man aktivt med en lokal lönemålbild, där föreningen tittar på varje individ - vad man jobbar med, erfarenhet och om man har rätt lön i förhållande till ansvar.
– När vi går in i den nya organisationen ska vi se till att lönerna hamnar rätt, det ska vara samma lön för samma jobb oavsett vilken organisation man hamnar i. Det ska vi granska.
Sedan gäller det att förhandla med arbetsgivaren.
– Ofta stångas det mycket innan det händer någonting, men vi har en god relation med arbetsgivaren och samverkan på marinbasen fungerar utmärkt, säger Jan.
Med rådande tillväxt är det också mycket arbete med samverkan kring lokaler.
– Det råder stor platsbrist här, lokalerna är både för små och ofta dåligt anpassade. Viss personal kan behöva flytta till andra sidan stan, om allt detta samverkar vi - och det är mycket tidskrävande.
För att bättre ha koll på hur det går för medlemmarna arbetar styrelsen aktivt med att försöka rekrytera platsombud ute på sina verksamhetsområden. I dag har de inte ett enda.
– Det gör det omöjligt för oss hålla kolla på allt. Bara att det skulle finnas någon där som lyssnar i fikarummet hade betytt mycket, någon vi kunde ställa frågor till om hur saker fungerar.
Vad kan ni som förening bli bättre på?
– Utöver att lyckas rekrytera platsombud så handlar mycket om att nå ut till medlemmarna, vi kan bli bättre på att informera om vad vi gör med lönerna och för arbetsmiljön. Det är något vi lägger mycket tid på att arbeta med. Jag skulle också vilja att alla anställda hade bättre vetskap om hur vi kan hjälpa dem om de får problem på något sätt. Man kan bli anklagad eller anmäld för något, eller på annat sätt bli utsatt, på sin arbetsplats och då är det jättetufft att stå ensam. Det ska vara vi som tar smällen och förhandlar mot arbetsgivaren.